Alla goda ting är tre säger det gamla talesättet. Hur det än må vara med det i verkligheten är faktum att nu, sommaren till valet kom Stefan Carlén, Christer Persson och Daniel Suhonen med sin tredje bok på temat “Alliansen”.

De två tidigare titlarna “Åtta år med Reinfeldt”(2006) och “Bokslut Reinfeldt”(2010) var en förtidsgranskning respektive en utvärdering. För den tredje boken har man höjt ribban ett steg. Runt om i landet börjar börjar man nyvaket i arbetarrörelsen att fråga sig “vad hände?”

Det uttalade syftet med boken är att granska systematiken i de politiska reformer som gjorts. Det handlar alltså inte om att avslöja dolda agendor, utan helt enkelt att sätta genomförd politik i sammanhang och visa på de faktiska konsekvenser den har medfört. När man också jämför detta med retoriken som lade fram förslagen blir resultatet minst sagt intressant.

reinfeldt-kodensalj-page-0-JPG

 

För att svara på vad det var som hände väljer man alltså att göra en analys av vad som har hänt i svensk politik, på mer än bara det retoriska planet, istället för att stanna vid/begränsa sig till Moderaternas 8 år vid rodret. Man kan följa tankegods och strategier hos alliansen bakåt i tiden.

Tesen som drivs av de tre författarna kan i korthet sägas vara: “Den Svenska modellen är inte bara hotad, den är redan avskaffad bakvägen”. För att visa det har boken blivit slagkraftigt indelad i kapitel som steg för steg berör de olika delar av svensk politik som skapat de stora diskussionerna.

Man börjar med en retorisk analys av de “Nya Moderaterna”, fortsätter med maktbalansen på arbetsmarknaden, socialförsäkringarna, välfärden, finansiering av det offentliga och klyftorna i samhället. Kapitlen kan läsas var för sig för enskilda djupdykningar men tillsammans skapar de en röd tråd mellan de “enskilda fall” som med jämna mellanrum skapat tidningsrubriker.

Boken är lättläst i sitt språk, det märks att man gjort en ansträngning för att skriva något som faktiskt kommer läsas av fler än ledarskribenter och politiskt sakkunniga. Men för den delen har man inte tummat på kvalitén i resonemang eller skärpa i analyser.

Ett exempel på detta är hur man går igenom skapandet av låglönebranscher och urholkande av svenska avtal i bygg och transportbranscherna. Vilket i sin tur varit en av de stora eldarna bakom främlingsfientliga krafters framgångar. Det är ett av exemplen på hur man ger frågor som ofta diskuteras som värdefrågor eller personliga ståndpunkter en grund i den verkliga världen. Därigenom kan man ofta se en skiss på vad som kanske borde göras för att få bukt med många av de problem som politiker idag ofta är rörande överens om att de finns, men hela tiden oförmögna att göra något åt.

Är det för sent att läsa boken nu med ett par veckor till valet? Spelar det någon roll att den har skrivits om Alliansen ändå förlorar?

Svaret på dessa frågor blir ett Nej, och sedan ett Ja.

Oavsett om man är samhällsengagerad eller bara vill fördjupa sin överblick över hur landet har förändrats de sista 10 åren är boken ett bra redskap för att skaffa sig en översikt. Källhänvisningarna och noterna är gedigna och man sparar sina egna slutsatser om vad man tycker färdvägen borde vara till ett eget kapitel.


Boken kan beställas på http://www.ordfront.se/reinfeldtkoden

Advertisements

Ungefär varannan röstberättigad i EU-valet gick till urnorna i går (söndag) för att välja handelsunionens parlament. Troget den trend som varit i politiken både inhemskt och över kontinenten går de traditionella partierna kräftgång och de så kallade “ytterligheterna” kliver framåt. Sverigedemokraterna gjorde sitt hittills bästa val representationsmässigt, men även de humanistiska rörelserna gick framåt; Vänstern och Miljöpartiet ökade samt ett nytt profilparti gjorde entré i form av Feministiskt Initiativ.

Vad kan vi försöka dra för lärdomar av detta?

För det första är det viktigt att förstå valresultatet i ljuset av det låga deltagandet. Med knappt halva valkåren i röstbåsen blir mobiliseringen i valrörelser än viktigare för de politiska organisationerna. Likheter kan ses vid Barack Obamas kampanj för att mobilisera soffliggare inför sin första vinst i presidentvalet. Helt enkelt, de mer vitala rörelserna och organisationerna kommer i större utsträckning få sina sympatisörer att rösta.

Därför är det svårt att direkt se valresultatet som en ökning av vare sig feministiska eller rasistiska sympatier i absoluta tal. Däremot kan man se en större mobiliseringskraft till parlamenten än vad de gamla drakarna lyckas med. I absoluta värden skulle SD:s 10% i EU-parlamentet motsvarat knappa 5% till riksdagen. Ett lägre resultat än vad vi kan hålla för troligt, samtidigt som 10% är mer än vad valundersökningar till riksdagen gett dem. Borde inte detta göra slutsatsen att SD är duktiga på att mobilisera sina sympatier trolig?

För F!, MP och V borde slutsatsen vara liknande, kanske med modifikationen att de äter mer av de partier som samlas kring mitten. Samtliga av dessa partier som gått bra i EU valet (2009:s piratparti inräknat)  är också partier med en förhållandevis ung väljarbas och kanske därmed en större andel idealister i sina led

.Image

För det andra:

Sällan har jag mötts av så mycket uppmaningar att “utnyttja sin demokratiska rättighet” genom att gå och rösta, samtidigt som man stöter på så mycket människor som uppger sig inte vara särskilt insatta men ändå tycker det är viktigt att rösta. Detta är ett demokratiskt problem. Om de här attityderna beror på den stora kampanj som från statligt och EU-håll bedrivs för att få folk till valurnorna eller om det har att göra med “supervalåret” och att den ökade politiska bevakningen sätter sig i medvetandet på människor låter jag vara osagt. Tydligt är i vart fall att det finns en stor förvirring kring vad det är vi egentligen röstar på.

EU är i första, och sista hand en handelsunion. Dess beslutsfattning fungerar därefter. Alla ambitioner och försök att använda den till något annat är efterhandskonstruktioner. Vad EU inte är glöms ofta bort. EU är inte en del av vårt statsskick. Institutionen över vår regering är inte EU-parlamentet och över det EU-kommissionen. I vart fall inte på pappret.

Om korten blandas bort med flit eller om det sker i god tro går inte att säga, men glasklart borde vara att det är vad som sker.

Man får inte ha några illusioner om vad EU med sin nuvarande författning är. Det är inte ett generellt samarbetsorgan.  Det är som ovan sagt en handelsunion, med syftet att underlätta för de europeiska stora företagen. Till detta kan man spåra även de “samhällsnyttiga” projekten. Varför är jordbruk subventionerat, infrastruktur prioriterat men klimatfrågor och jämställdhet är svårt att driva? Att stanna vid att det är konservativa gubbar som fattar besluten är bara en del av sanningen. Svaret är lika mycket att syftet med EU inte är dessa frågor. Underlättar det inte för de dagens investerare och ägare är det inte en relevant fråga för EU.

Därför är det fokus som även de “EU-kritiska “ haft beklagligt. Rakt igenom har det handlat om “rösta på de som har de åsikter du håller med om”. Istället för att formulera hur förändring faktiskt kan ske nöjer man sig med detta spel för gallerierna.

Kanske tror man för lite om väljarna, att vi inte klarar av att greppa att för en annan “EU-politik” krävs en förändring av EU självt och inte bara andra åsikter inom dess parlament.

Kanske är man bara intresserade av att få sina ledamöter, bidragspengar och middagsbjudningar i Bryssel.

Kanske klarar man inte av att greppa det själva.

Oavsett är det inte ett gott betyg till något av partierna eller den politiska analysen i media.

 

Sverige som framtida evigt tjänstesamhälle där allt kommer importeras är en myt. Dagens skattepolitik är irrelevant i det långa loppet. Det finns inga riksdagsrepresenterade partier vars politik är anpassad för den verklighet vi lever i. Den idédebatt som sker i media och riksdagens debatter är torftig till den grad att det är konstigt att den inte har självantänt hittills. Provocerad?

För att börja underbygga det som står ovan är en bra utgångspunkt de ekonomiska teorierna om komparativa fördelar. I grunden utarbetade av en av nationalekonomins stora gestalter David Ricardo. I korthet går teorierna ut på att förklara handelsmönster och varför varor importeras av länder som skulle kunna producera dem effektivare på egen hand. Kan man effektivt producera vara A på hemmaplan och samtidigt köpa vara B från ett land som kan producera vara B till ett billigare pris än vad förlusten hade blivit att på hemmaplan producera B på bekostnad av A finns det anledning att göra det.

Med den utgångspunkten kan man se varför det i fattiga länder ofta produceras med “omoderna” medel, inte för att modern teknik är dyrt. Utan för att arbete där är billigt. Det är alltså samma sak som när våra industrier flyttar, det är inte för att vi är för dyra utan för att det relativt är billigare att sätta upp fabriken i ett låglöneland och ställa arbetskraften i Sverige fri till arbete som inte kan ske billigare utomlands. Med utgångspunkt i dessa teorier förklarar våra ekonomer och via dem ledande politiker varför det ser ut som det gör i dagens värld, problemet är att man ofta ser dagens förhållanden som något evigt. Även om man intellektuellt inte gör det agerar många makthavare som om det förhöll sig på det viset, på grund av att realpolitiken “kräver” det. Vid första anblick framstår det kanske inte som självklarheter, utan kräver att man ser förbi den ganska ytliga politiska debatt som ofta utgår från prissättning i pengar som absolut. Instinktivt kan det även verka vara  hårklyverier. Vad spelar det för roll om bruket försvann på grund av att det i Sverige går att producera andra varor effektivare kombinerat med att det är billigare att producera arbetsintensivt i Ungern eller Kina, istället för att det flyttade för att det är höga löner? Arbetsplatsen har redan försvunnit!

Den avgörande skillnaden, som tar det från hårklyveri till en relevant ekonomisk analys finns i slutsatsen att om produktion inte placeras efter några absoluta omständigheter, om det är de relativa omständigheterna länderna sinsemellan som avgör. Då finns det också utrymme för förändring. Det är på grund av det som det eviga tjänstesamhället är en myt. Låt oss måla upp en framtid, kanske inte allt för avlägsen dagens samhälle. I en framtid där de nu strejkande kinesiska arbetarna har fått igenom sina krav på högre löner och rätt till säkrare arbetsplatser. Låt oss fortsätta med att tänka sig att transportkostnaderna över världen ökar, att det fossila bränslet på allvar börjar bestraffas. Än så länge inte särskilt orealistiska scenarion, en grön omställning sker på vissa plan i flera delar av världen även om det kolberoende Europa på flera vis ligger efter. Kraften i en av verkliga nödvändigheter påeldad facklig kamp behöver vi inte heller gå längre än en kort bit tillbaka i våra egna historieböcker för att få bevis för. Den djärva kan till denna framtidens soppa lägga en framgångsrik konsumentrörelse som kanske till och med tvingar H&M med konkurrenter att ge upp barnarbete, gifter och rasande fabriker i tredje världen. Vem vet?

Här börjar spelreglerna för dagens ekonomi att förändras, det utan att man ens går in på de politiska ambitionerna hos länder som historiskt fungerat som Europas kornbodar och verkstäder. Att betrakta den gigantiska möjligheten att producera med näst intill gratis arbetskraft som skapades efter järnridåns fall, globaliseringen av ekonomin och Östasiens öppnande som något evigt och konstant är att göra sig en björntjänst. I vart fall om ambitionen är att kunna göra relevanta analyser av världen idag, och framöver.

Grundförutsättningen för det kapitalistiska systemet är möjligheten att göra profit på av arbete och ränta skapade värden. Antingen genom att bygga ut den verksamhet som redan genererar vinst, eller genom investeringar i nya marknader. Kapitalet flyter dit där det för närvarande är som lönsammast Tillsammans med den idag praktiskt taget friktionslösa kapitalrörligheten är det i samma utsträckning förutsättningar (märk väl förutsättningar, inte något givet) för förändringar. Lägg nu till detta de gigantiska språng i teknisk utveckling som skett bara de senaste 15 åren. Tillsammans med den effektivare teknik, maskiner och informationsystem som har varit den andra stora faktorn i att decimera Sveriges industriarbetarskara. De effektiva lösningar som har använts för att minska personalstyrkorna (även att det i den bästa av världar skulle använts för att öka sysselsättningen och minska arbetsbelastningen) innebär att ofantliga värden kan produceras av ett litet antal personer. Skulle det gå att från glasögonen sudda bort den fastklistrade bilden av den industriella kartan från kalla krigets slut ser vår målning nu väldigt annorlunda ut än vad dagens värld ofta framställs.

Nu tillbaka till provokationerna som fick inleda texten; Det eviga tjänste och eventuellt turistnäringsbaserade samhället. För det första, Sverige är fortfarande ett exportberoende land med flera stora och starkt jordanknutna näringar. Störst är vår verkstadsindustri, men malmnäring och skogsindustri är stora och framförallt beständiga delar av vårt samhälle. Helt enkelt är myten om Sverige som ett före detta industriland överdriven om inte helt osann. Som tidigare redogjort är det sammansättningen tillsammans med effektiviseringar som egentligen utgör vad man kallar industridöden. Givet utvecklingen i omvärlden och om vi tänker oss en framtid något sådär lik scenariot vi målade upp tidigare finns heller ingen egentlig anledning att tro att myten kommer besannas. Snarare är det motsatta kanske att vänta sig.

Troligen inte i samma form som tidigare, den typen av lönedumpning är troligen en bra bit bort fortfarande, men i takt med att de relativa skillnaderna minskar och transportkostnader ökar blir också anledningarna att lägga produktion på vår hemmaplan större. Den utvecklingen kan man redan se i vissa fall, produktion av avancerad elektronik eller specialiserad tillverkningsindustri öppnar tillverkning både i USA och här i Norden. Platser som ofta beskrivs som pestsmittad land för industrin. (Har det inte varit att vi är för dyra som arbetskraft har det varit handelshinder eller något annat som lagt käppar i fabrikernas kugghjul; enligt ägarna i vart fall )

Sammanfattningsvis: Det är inte på något sätt otroligt att tänka sig en ökad industrisektor i landet. Men det kommer vara en industri fungerande på ett sätt som vi inte är vana att föreställa oss. Även i en återindustrialisering är det inte troligt att det i antal sysselsättningar kommer upp i samma nivåer som tidigare. Den effektivitet som nu är möjlig i en industri som regleras och bemannas av arbete som inte är billigt till den grad att ny teknologi blir olönsamt skulle göra det svårt att sysselsätta majoriteten av befolkningen även vid en generell arbetstidsförkortning. Samtidigt skulle de värden som skapas vara större per enhet arbetskraft än vad vi troligen tidigare har skådat. Här kommer vi in till den andra av provokationerna. Skattepolitiken som vi känner den idag är i framtiden irrelevant.

En hög sysselsättning kommer byggas genom en stor tjänstesektor och genom vad vi idag kallar välfärdsektorerna. De delar av arbetet som inte producerar nya materiella värden, utan får sin lön för att se till att själva samhället fungerar. Det måste finansieras. Ska vi också föreställa oss ett land där industrin flyttar hem igen kommer inte den eftersatta infrastrukturen vi har idag att duga, “tågkaos” är här än mindre acceptabelt. Med avsikt kommer den massiva debatten om välfärdens finansiering, privatiseringshysterin och vad den beror på att lämnas. Det är ämne för flera sidor bara det, även att vad vi tar upp här är relevant också i den analysen.

Ett skattesystem som går ut på att beskatta löntagare efter deras deltagande i produktionen blir inte aktuellt när för det första en större del av befolkningen inte direkt deltar i varuproduktionen och för det andra är det inte ändamålsenligt vid de gigantiska vinster som görs i förhållande till lönerna. Samhället där inte alls många människor behövs i en enormt effektiv produktionsapparat kapabel att skapa gigantiska mervärden vid sidan av de faktiska varor som produceras kräver en annan fördelningspolitik.

Det är viktigt att förstå att finansieringen av en effektiv offentlig sektor med 5-6 timmars arbetsdag och en kollektivtrafik som inte bryter ihop av några snöflingor kanske inte kräver någon moms på konsumtionsvaror. Vi kanske inte behöver ha en inkomstskatt på 30%. Är det ett fåtal som får sina pengar från produktionen där värdena skapas från början och den större delen av kakan ändå inte består av löner är inte dagens skattesystem anpassat.

Slutsatserna som kommer av detta är att det är kapitalet som är det relevanta att göra anspråk på. Detaljplanering av skattesatser några procent hit eller dit, avdrag till Bill eller bidrag till Bull, det är ut-daterad politisk styrning. Troligtvis konsekvensen av en kombination av arv från den djupa krisen Sverige genomled på 90talet och att styrkeförhållandet i politiken idag klart ligger till fördel för den del av befolkningen som äger större delen av produktion och det nya vårdkapitalet.

Det är här jag menar att idédebatten är torftig och ofta irrelevant. Inte endast mellan “blocken” och avsaknaden av politiska visioner. Jag menar också att en stor del av dem som faktiskt har en ambition till ett annat samhälle saknar mycket politisk kreativitet. Vare sig visionen är grön, röd eller kanske lila har man ofta svårt att bryta sig fri från tanken kring hur en ekonomi organiseras och framförallt hur en stat finansierar sig. För den som har satt ett annat samhälle än vad vi har idag på agendan är det ett stort hinder att sitta fast i denna torftiga och fnösktorra ideologi. Att ställa ett annat samhälle på agendan utan andra medel än en annan procentuell fördelning i det rådande system är inte något annat än ren förvaltning. En mer progressiv inkomstbeskattning, eller borttagna avdrag är inte annat än förvaltning. Det är viktigt att minnas det.

Vår tavla vi målade upp är inte heller något annat än en annorlunda förvaltning av ett ekonomiskt system. Det är en diametralt annorlunda förvaltning än dagens, men fortfarande förvaltning. 6 timmars arbetsdag eller ej. Återvänder vi till vår målning ser vi med skarp konstkritisk blick hur ramen omslutande bilden är densamma som avbilden av nutiden hänger i. Den gamla ramen passar inte alls längre vad vi kan se håller på att bli ett vackert konstverk. Byte av ramen görs då självklart inte genom att vara fortsatt skicklig med penseln, utan genom med hammare bryta upp ramverket och passa in bilden i en vackrare och mer lämpligt ram.

En viktig läxa att lära sig för alla vänner av omstörtning.

 

Insändare publicerad i Östgöta Correspondenten 8/4 2014

Det finns ett gammalt ordspråk som lyder ”Man ser inte skogen för alla träd”. Något som borde vara tänkvärt för Paul Lindvall, Catharina Rozencrantz och deras kompanjoner i kommunens ledning. Gång efter gång får de försöka springa med vattenspruta och släcka de bränder som blossar upp i kommunen. Allt som oftast är det kopplat till upphandlingarna av den kommunala servicen. Vad som hänt med ”Endast det bästa är gott nog åt folket” som ambition för omsorg och välfärd kan man stilla fråga sig.

Senast nu gäller det maten på förskolor, där portionerna inte räcker till och maten ofta är av undermålig kvalité näringsmässigt. ”Det här kommer självklart rättas till” uttalar sig Lindvall. Liknande var tonen efter sommarens vanvårdskandaler i den privata äldrevården. Medvetet eller inte skjuter man problemens strukturer åt sidan och väljer att endast se vad som händer som enskilda misstag.

Vad som sker är inte annat än villkorslös kapitulation för ”överskottsmål”, ”budgetansvar” eller vad man nu väljer att kalla nedskärningspolitiken.

I stället för att sätta verksamhet och resultat först är det alltid den ekonomiska kalkylen som hamnar i första ledet. Konsekvenserna får de som har oturen att vara barn, äldre, arbetande i det offentliga eller sjuka ta. Samtidigt som vi som land, och region är rikare än vad man kanske tidigare har varit.

Strypsnaran på kommunerna lagd av Göran Perssons kommunala balanskrav och cementerad av Anders Borgs ”finans­ansvar” förvandlar världens mest jämlika land till ett segregerat slaktbord för de privata bolagen och höga politiker där man fritt kan roffa åt sig.

Ska det bli ändring måste vi se problemen för vad de är, strukturer skapade för att förstöra det gemensamma och gynna egoistiska penningintressen.

Utanför Motala lasaretts psykiatriska enhet samlas människor, inte på det vis människor vanligtvis samlas utanför offentliga byggnader. Alla verkar inte känna varandra, men handskakningar, kramar och bistra nickningar går runt. De allra flesta är svartklädda, någon har stilla tårar i ögonvrån. En skåpbil svänger upp på vändplatsen framför entrén, ur lastutrymmet lyfts en svartmålad kista.

P1020309

 Folksamlingen tätnar något, och efter kistan lyfts plakat ut från skåpbilens innanmäte. Blomsterarrangemang placeras på kistan, vilken i sig utgör en väldig kontrast mot fågelsång och solsken. Ett av plakaten säger

   “Idag begraver vi ännu ett liv”

Många av de som passerar in och ut stannar till. Den makabra symboliken tar döden närmare än vad de flesta nog är bekväma med. Rundgångsljud från ett högtalarsystem bryter den lågmälda stämningen. Alla uppmanas att komma nära. Tal börjar, någon som tar ett sista farväl av en nära vän, en svåger, en kollega. En människa som inte längre finns bland sina nära. Skillnaden mot en vanlig begravningsceremoni är att det sker ute i det fria, framför den plats där den framlidne förgäves sökte hjälp under sin sista tid i livet. I högtalarna uttrycks sorg och saknad, men också ilska. Ilska över vårdens misslyckande och oförståelse för människor långt ner på samhällsstegens situation.

Det är inte en stilla och försonande samling inför livets slut. När talen dött ut i tystnaden, ingen applåderar, tänds facklorna. Kistan lyfts upp på fyra par axlar och en procession tar sin början. Ett sorgetåg med en nattsvart kista och brinnande facklor, mitt under strålande aprilväder.

P1020340P1020321

kontraster i vårsolen

P1020335P1020328

Målet är Motalas kommunhus, där de som pekats ut som högst ansvariga har sina arbetsplatser. Det är många som vänder på huvudet, stannar till eller till och med kommer ut från sina butiker för att beskåda. Att sorg och ilska tar till gatorna är inte vardagsmat i vårt samhälle, inte heller att öppet visa sin frustration och uppgivenhet. Poliser finns på platsen, det finns inget tillstånd sökt för att tåga, eller att tända facklor. Saken låts dock bero, men man kan se i ansiktet på flera av poliserna att de är skeptiska. Av de som samlats är det säkert flera som under livet stämplats som stökiga eller problematiska. Idag förekommer inget sådant.

Mitt utanför kommunhusets port placeras kistan. Människorna sluter upp bakom den, ytterligare minnesord uttalas. Spontana ord den här gången, av vänner och någon som själv har arbetat inom psykiatrin. Förutom de manifesterande har en skara kommunarbetare samlats, på andra sidan glaset. De ser nyfikna och lite förvirrade ut. En nära anhörig till den bortgångne är på väg att ta mikrofonen men hejdar sig. Det är för jobbigt och sorgen är fortfarande för nära. Ganska snart börjar människor droppa av, kistan lastas åter in i skåpbilen. Familj och nära anhöriga fortsätter till kapellet för en mer traditionsenlig begravningsceremoni.  

På väg till sin sista vila har en rättvisans kämpe tagit del av en sista kamp.

P1020346

  

Klicka här för bakgrund till vad som utspelas ovan

FÖLJANDE ÄR EN DEBATTARTIKEL SKRIVEN VÅREN 2012, PUBLICERAD I LOKALPRESS OCH PÅ NÄTET

Följande text har syftet att diskutera hur Sverigedemokrater och liknande socialkonservativa främlingsfientliga kan bemötas i diskussioner. Tanken är inte att på djupet analysera främlingsfientlighetens framväxt eller uppsvinget för fascistiska och konservativa idéer i stort. Jag nöjer mig med att påpeka det historiska sammanhanget som visar när människor lämnas i socialt tomrum under tider av ökad otrygghet och uppgivenhet ofta blir grogrund för dessa rörelser att sprida sig.

Allt för ofta stannar bemötandet av den fascistiska samhällskritiken med att konstatera att de just är fascister och på så sätt automatiskt diskvalificeras i debatten. En sådan hållning grundar sig i grunden på att den fascistiska (eller som de själva kallar sig; socialkonservativa) analysen är felaktig. En uppfattning som jag delar. Vad man dock missar i avfärdandet av fascisterna är att man inte på det sättet bemöter kritiken som läggs fram framför dem som kommit att se Sverigedemokraterna som den enda företrädaren av ett folkligt alternativ gentemot övriga riksdagspartier och politiska rörelser.

I ett sådant förenklat bemötande missar man också anledningarna till varför den fascistiska analysen skulle vara inkorrekt, och därför också varför deras lösningsförslag på problem både är missriktade och irrelevanta. För att reda ut detta ska vi undersöka ett av de vanligaste och viktigaste argumenten som framförs från Sverigedemokratiskt håll; “Varför ska invandring få kosta när ingenting annat får det. Asylsökande får lägenheter och bidrag när pensionärer på hem inte ens får duscha”

Jag vill hävda att det är ett för Sverigedemokrater viktigare retoriskt grepp än det kanske mer klassiska “Stoppa invandringen, Sverige åt Svenskarna” Kring detta finns det mindre uppslutning. Den absoluta majoriteten av befolkningen är inte rasister. Däremot är den absoluta majoriteten av befolkningen för en god välfärd, gärna offentligt bekostad. Vad man har lyckats med från Sverigedemokratiskt håll är att direkt koppla ihop dessa frågor. Välfärden, och samhällservicen i stort har drabbats och drabbas fortfarande av gigantiska nedskärningar och kvalitésförsämring. Samtidigt som samhällskostnaden invandring inte har drabbats av proportionerliga nedskärningar. Även att man absolut kan argumentera för att kvalitén på även denna service är lika kass som den man numera kan förvänta sig inom till exempel sjukvården.

Det är i bakgrund av detta Sverigedemokraterna och fascismen bygger opinion. Det är också detta man från övriga samhället i stort har haft svårt att bemöta. Det folkliga argumentet som de mer ideologiska fascisterna lyckas bygga opinion bakom är i korthet “Rätt ska vara rätt, skär ner överallt istället för att undanhålla vissa verksamheter” Särskilt populistiskt sprängkraftigt blir detta argument då man visar på att det är “de gamla” (folkhemsbyggarna), de svaga (de vi har empati för) och “barnen” (nationens framtid) som drabbas av försämringar medan “de andra” (främlingarna, de okända) undantas från dessa besparingar.

Det är här svårigheterna uppstår i bemötandet.  Att direkt avfärda kritiken som rasism ger vatten på kvarnen genom att man härskarretoriskt försöker kringgå argumenten genom att diskvalificera dem. Vilket folk förstår, och hjälper till att bygga på idén om “makthavarna och eliten” som vill tysta kritik mot “systemet” Att istället gå in och försöka bemöta argumentationen utifrån den nedskärningspolitik som de facto samtliga riksdagspartier stödjer mer eller mindre direkt stödjer leder även det in i en återvändsgränd. Du tvingas försvara nedskärningar i vissa fall samtidigt som du ska motsätta dig dem i andra fall. Då försvaret ofta sker på moralisk grund blir det extra problematiskt, utifrån denna ståndpunkt framstår det som att man anser att det finns moraliska skyldigheter att hjälpa “de andra” men inga problem med att försämra för “de gamla”, “barnen” ,“de svaga”.

Resultatet blir här att det framstår som bekräftelse på “etablissemangets” ideologi att sätta invandring över allt. Vad vi som ser oss som motståndare till en fascistisk samhällsutveckling måste inse, är att det är i utgångspunkt i detta vi måste hämta våra motargument. Vi måste granska förutsättningarna för den fascistiska retoriken. Som ovan visat är den i mångt och mycket baserad kring “finansieringsproblematiken”. Det är uppfattningen att vi inte har råd vi måste granska. Allt ifrån “färre ska försörja fler” till “Vi måste spara för att klara framtiden” Detta är en världsbild som Sverigedemokrater, Socialdemokraterna och Moderaterna i stort delar. På riksdagasnivå såväl som i kommuner har samtliga riksdagspartier varit delaktiga i att agera utifrån som om detta vore sant.

Vad vi, som kritiker av Sverigdemokrater måste inse, är att detta bara är sant givet att man accepterar dagens finansieringsmodeller och ekonomiska system som något av naturen givet. Pengar finns, både i samhället i stort och i offentliga överskott. Sveriges Kommuner och Landsting uppvisade 2012 precis som tidigare år stora ekonomiska överskott. Pengar som kommuner hindras att äska från tack vare bland annat balanskravet i kommunala budgetar. Ekonomiska kriser vet alla är marknadskriser, och alltså inget som avhjälps genom ytterligare låta marknaden styra. Hade det offentligas andel av BNP fått lega kvar på samma nivåer som 1988 hade staten haft 420 Miljarder mer att använda till välfärd och infrastruktur. Detta är skattesänkningar som till absolut största del har gått till de allra rikaste. För att rädda oss från kriser, rädda välfärden, var argumenten för detta. Något som bevisligen inte har fungerat. De enda som blivit räddade är möjligen aktieägare och bankirer.

Detta är en typ av politik som Sverigedemokraterna står bakom, man ansluter sig till “ nedskärningarnas ofrånkomlighet” Bara att man vill än mer utvidga nedskärningspolitiken och verka för ett hårdare samhälle i stort. Att vi inte skulle ha råd är alltså en högst relativ uppfattning. Vad som istället framkommer är att kritiken måste växa. För att fullt ut kunna kritisera Sverigedemokratisk politik och deras rörelse är det nödvändigt att utvidga kritiken till att omfatta hur vår ekonomi idag fungerar.

Perspektivet och insikten om att nedskärningar och försämringar varken beror på invandring eller nödvändighet ger också möjligheten att resa vidare politiska krav. Krav som på allvar kan ge reslutat som förändrar situationen i välfärdssektorerna. Opinionen för en sådan politik finns, argumenten för den finns också. Även strukturer och förutsättningar för det finns. Vad som saknas är en rörelse som kräver det, på allvar.